Lepravik

Imorse vaknade jag av att jag grät. Inte lite tårskvätt på kinderna utan vattenfall, storhulkande och röda ögon. Jag drömde en mardröm. Jag blev så otroligt tacksam när jag vaknade upp, det var inte verklighet!
 
Drömmen började vanligt (eller så vanlig en dröm från mitt huvud nu kan vara). Det var klassen, jag, min syster och en massa hittepå. Sen blev allt fel. Jag sprang ner till ett hus, där inne stod en militärkläddman och en sjuksköterskeklädd kvinna. De tvingade mig att sätta mig på en bänk och jag fick ett konstigt metallföremål i handen:
 
(slarvskiss av metallföremålet)

De ville att jag skulle stoppa in den i munnen och trycka ihop handtaget så att antingen alla mina tänder skulle ramla ut eller käkbenet skulle gå av. Jag satt och skakade på bänken av rädsla, det värsta var att jag var tvungen att göra det själv, det skulle alltså gå långsamt, långsam utdragen smärta. Men så såg jag ett tillfälle att fly och sprang så fort jag kunde ut ur rummet. När jag kom ut ur rummet kikade jag snabbt åt höger. Där stod hela min klass i en klump med ryggen mot mig och skakade som zombies. Jag fortsatte springa så fort jag kunde och lyckades hoppa på en kärra eller ett tåg, (det var någon slags blandning). Fyra personer satt i utrymmet där jag hoppat på. Två äldre män som satt där bestämde sig för att hoppa av i farten när de insåg att det satt "flyktingar" i utrymmet. Det var jag, en som jobbar på Åsa och min kära vän Jerk som klarat oss från skolan. Jag insåg plötsligt att alla mina vänner var eller skulle dö snart. Framförallt slog det mig att Johan antagligen redan var död. Jag föll ner på golvet och började gråta och skrika av sorg...sen vaknade jag.